still miss you, just like the air i breath i need you.

jag vill bort, nuuuuuuuuuununu.
bort från dig, från känslorna, från livet, från mig själv

det känns fortfarande lustigt att se, men vad gör man.
påväg till bup om cirka.. hmm, 20 min kanske?
vi ska prata om att jag har gett upp, till vilken mening vet jag inte men.. har ingen lust att gå dit alls, har jag gett upp så har jag. fel tankesätt kanske, men det är så det är. för än så länge har jag inte hittat nåt som har gett mig lite hopp ens, varför skulle ett snack på bup göra det då? amanda är arg, sur, irriterad, ledsen .. sårad. men hela mitt liv har jag fått höra att det enda man kan göra är att kämpa, många i min närhet har gjort det och klarat det, skillnaden är väl bara den att jag försökt som satan men ändå inte kommit upp, jag sitter kvar på precis samma ställe som innan och efter snart 3 år så tröttnar man. yeye, wish me luck! jag kommer behöva det.

du var inte som han, absolut inte. men det rev upp gamla sår inom mig som jag trodde va läkta, men nejnej, du skärde upp dom igen och fick det att kännas tjugo gånger värre. du visste inte ens om det, ändå kunde det såra mig så djupt ..

när jag såg det där, då fick jag nån lustig känsla hela i kroppen.
hela jag stelnade till, varför?

jag vägrar bli utnyttjad, en gång till.
men varför faller jag så lätt? varför bryter jag mig inte fri?
jag antar att jag har för stora hopp om människor, om hela mänskligheten. jag säger inte att jag är bättre, jag säger bara att det finns för många idioter som tar vad dom vill ha och leker med vem dom vill utan att bry sig om vilka dom sårar. och sorgligt nog, så är jag en av dom svaga som alltid, alltid faller för det. det är en lek antar jag, och alla som spelar törstar bara efter en sak; att vinna.
och vi andra är spelpjäserna dom flyttar runt på hur dom vill, slår ut oss om dom får chansen och puttar undan oss när vi är lite i vägen för deras framgång. dom skiter i vår undergång, dom egoistiska jävlarna tänker bara på sig själva och på deras egna framgångar, och har dom en motgång så förväntar dom sig att alla andra ska ställa upp och bry sig fast dom aldrig lyft ett finger för en annan. hurfan tänker ni? jag är så jävla less på det, på er, på alla. det är dax för er att vakna upp, och förhoppningsvis inser ni då vilka äckel ni har vatt, men en del folk, dom är patetiska rätt igenom och lär sig antagligen aldrig. man kan ju bara hoppas att ni en gång slutar som offrena, och får ta samma smällar som vi tatt från er i evigheter. ni har inte hjärna nog till att tänka efter, ni har inte förståelsen för nån annan innan ni suttit själv i sitsen. därför hoppas jag bara att ni får göra det en dag, inse vafan ni gjort och hur ni har förstört andra människor utan att bry er ett skit. att ni får känna på hur det är att vara oss, dom ni kör över totalt för att inte själv sluta som den överkörda. ni kollar inte ens bak efter nåt sånt, efter ni förstört nåns liv totalt, ni kan bara inte inse sanningen och ta konsekvenserna, ni ser fan inte nåt fel i detta, och det äcklar mig somfan. fuck, jag spottar på er, men jag skulle aldrig, aldrig köra över er som ni kört över mig och många andra, varför? för jag vill fan inte sjunka så lågt. jag väägrar sluta som er, för om det ska va så att ni är så hungriga efter seger, vill jag inte lägga mig i spelet. ni kommer sluta ensamma, och det är fan rätt åt er.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, amanda är sur -.-

mimmielofsson

det finns en del saker i livet som man klarat sig bättre utan -
och en del saker man måste ha.
det finns människor man önskar man aldrig träffat,
och människor man aldrig hade kunnat klarar sig utan.
en sån person är du för mig, en sån jag inte hade kunnat klara mig utan, för mig gumman, då är du allt och lite till. och om jag ska gå rakt på sak; så älskar jag dig!
det kan faktiskt göra riktigt ont att tänka tillbaka på tiden då det var du och jag, och då vi va som bäst. då när verkligen ingenting kunde skilja oss åt, trodde jag. ändå så på nåt sätt, utan anledning, har vi glidit isär. det jag aldrig trodde skulle hända, hände mitt framför ögonen på mig utan att jag gjorde nånting åt det. men om jag hade kunnat, då hade jag gått tillbaka i tiden och gjort det ogjort. vad det än va som kom emellan oss, så skulle jag aldrig låtit det göra det. för jag behöver dig, bästavän .. du är verkligen en sån person jag inte hade kunnat klara mig utan, en sån person jag har delat allt med innan och vill fortsätta göra. sen nu när jag ser på dig, så ställer jag nästan alltid mig frågan; vem är du? för den personen jag kollar på när jag kollar på dig idag, det är inte så jag minns dig. men jag är inte heller den samma, och jag har suttit och funderat på om det är anledning. och jag lovar, jag hade kunnat offra den personen jag är idag, för dig och mig! för om så är anledningen, att vi båda förändrats, så undrar jag bara hur det har kunnat påverka vårt band. är det kanske för att vi inte riktigt bryr oss längre, om nåt? är det för att vi mår som vi gör att vi helt enkelt inte riktigt haft tid för varandra, att vårt 'mående' har gjort oss 'blinda' ? men av alla saker jag fullkomligt struntar i, så ska jag lova dig att jag aldrig hade kunnat skita i dig på det sättet. jag bryr mig om dig precis lika mycket som jag gjorde innan, även fast jag kanske oftast inte visar det. det spelar nog ingen roll hur många gånger vi sagt att vi ska skärpa oss, gör vi det? nej. men jag vill, vill mer än allt annat just nu, att det ska bli som förut. för jag tror vi behöver varandra, så som vi inte hade kunnat klara oss utan varandra innan. det gör jag fortfarande inte, tro inget annat, men på ett sätt så lever jag nästan utan dig ändå. visst finns du i min närhet, absolut, men så mycket som du betyder för mig hade vi kunnat ansträngt oss mycket till, för varandra. för vår skull, för dig och mig! mimmielofsson, jag hoppas du inser meningen och styrkan i detta när jag säger att jag älskar dig, för den du är, även om du inte är precis den personen du va innan. vi alla förändras, men det ska inte påverka oss! för hela mitt liv, har du vatt den personen som funnits när ingen annan funnits där. jag ställer upp för dig, och för allt du gjort för mig skulle det va själviskt att inte göra det. iaf, bästavän;

i love you!

bakom fasaden, där finns jaf. om ni bara visste, hur det är att leva bakom ett skal, bakom en skugga av det som brukade vara jag. ensamt, tomt, otryggt. har levt som en fånge i min egen spegelbild så länge nu, att det känns som jag är fast i ett rum utan fönster, utan dörrar, utan möjlighet att ta mig härifrån. livet är rummet, och jag är fången inuti det som bara vill komma ut, bort.

se sig omkring, allt är inte som det brukade va.
kolla framåt, vad ser du? ingenting.
kolla åt höger, vad ser du? ingenting.
kolla åt vänster, vad ser du? ingenting.
kolla bakåt, vad minns du? allt.

vakna upp, blundat så länge att det gjort mig blind.
det är ett farligt spel, och kan du inte spelreglerna ska du hålla dig undan.
men jag valde inte detta själv, jag drogs med i spelet, kämpade, föll, tog mig uppåt, föll igen och saknade energi och vilja för att ta mig uppåt igen. spelet kallas livet, vissa går vägen med posetivt tänkande, tar sig framåt och gör det utan besvär, andra dras ner i skiten, har ett negativt tänkande som får en att fastna, och vissa andra ger helt enkelt upp på vägen. vissa tar möjligheterna när dom får dom, tar chansen när dom ser en, medans andra helt enkelt inte får dom, chanserna, möjligheterna. vissa, vandrar vägen tomhänt medans andra går igenom livet i överflöd. vissa får kämpa för bekräftelsen, medans andra fått den från barnsben. vissa får kärlek från stunden, andra får den inte alls. vissa får kämpa för bättre, medans andra levt livet som en dans på rosor, utan besvär, utan hinder eller problem. men vissa, vissa lever i skuggan av lyckan, lever som en fånge i ens egen kropp och ser livet som ett tvång, dom lever bakom ett skal, som till slut tar över dom totalt och den verkliga, den riktiga, den försvinner. hela dom försvinner, down, ja, rätt ner i skiten. gör saker dom ångrar, smutsar ner själen och fyller huvudet med negativitet, fast alla andra ser ner på människor som dessa, är det dom som kämpar mest. en överlevnadstaktik, när ingenting annat funkar, kan vara sånt som får en att må bra för stunden. alkohol, droger, sånt som folk ser ner på, kan för en annan va ett sätt att överleva. ingen orkar leva ett liv i ständig depression, vi gör vad vi kan för att klara det. man kämpar på olika sätt, men jag tror nog att nån gång i livet måste vi nog alla göra det. för kom ihåg, den som lyckas är ofta den som gått igenom nåt svårt, som lärt sig utav det och tatt sig upp igen. vissa klarar inte av att ta sig upp, men dom försöker, och det är starkt om nåt. det är inte rätt av dom ska glömmas bort, men det är verkligheten. det är sanningen, det är livet. och jag är trött på det, trött på orättvisan, trött på att vara en av dom som glöms bort ...

ehm, vet itne riktigt vad jag skrev nu men ja .. det är sånt jag tänker på när mörkret faller och lamporna släcks, och jag behöver få ut det.

jag hade en chans, men jag tog den inte.
och nu tror jag att det är försent ..
men när jag låg där i din famn, insåg jag rätt snabbt att det är där jag vill va, föralltid.
jag insåg rätt snabbt att det var med dig jag mådde bra, att det var i ditt liv jag ville va nr1.
och jag insåg också rätt snabbt att jag ville va din.
men nu när nån håller på att ersätta mig, när du antagligen va trött på mitt dissande, så gör det faktiskt ont, galet ont.
att inte ta chansen när jag hade den var ett misstag, men att se nån annan ta den chansen jag borde tatt, gör ondare.
jag tror inte nån vet, riktigt allt om detta, om oss.
men jag tror du vet, hur jag känner nu. men nej ..
det är försent.

SATAN VAD MYGGBETT JAG HAR!

sovit i tält nu dom två senaste nätterna, och saaaaaaaatan vad myggbett jag har!
har värsta fältet av dom på ett ställe på ryggen, alla samlade på samma ställe liksom ;o
usch, heeelt galet vad det kliar överallt!
men jag vill bara säga att det blev två riktigt lyckade övernattningar iaf, så jag är helnöjd med helgen!
'
det är alltid nåt som drar mig tillbaka, även när dagarna varit perfekta, nätterna helt okej och jag borde må rätt bra, är det nåt som håller mig nere. vadvadvadvad? jag skulle iaf vilja utrota skiten!

i never thought that i could feel this power, feel this free

även fast dom sämre stunderna är fler och fler, så får jag mer och mer hopp utav dom bättre.
och för första gången på länge; så ser jag meningen! jag vet att livet inte kommer bli lättare bara för att jag ser mening, för att jag tror, för jag antar att imorgon tänker jag tänka likadant igen. men, jag kan iallafall försöka göra saken bättre så gått det går, va posetiv när jag kan! ikväll, så kommer jag lägga mig med ett leende på läpparna, och jag minns helt ärligt inte när jag gjorde det sist .. inga tårar ikväll, dom klarar jag mig bra utan.

förresten, jag älskar min mamma!